Marie Kjellén , Skribent
Senast uppdaterad 4 februari 2019

Marie berättar om sitt liv. (Ej Marie på bild till höger)

Jag som heter Marie, inleder oftast mina dagar med att titta på väderleksappen. Ser att det ska bli snö de kommande dagarna. Behöver sätta på vinterdäcken till rullstolen. Ångesten och rädslan väcks. Återupplevandena hakar fort på och tar över min hjärna. Förstår inte hur jag ska klara av att utan boendestödjarnas hjälp ringa till hjälpmedelscentralen och boka tid. Blir svettig och får hjärtklappning bara vid tanken av att ringa.

När jag blir för stressad så ökar risken för att jag får panik och att jag känner mig trängd. Då gråter jag eller skäller. Jag vill inte att det ska drabba den trevliga sekreteraren på andra sidan telefonen. När jag bokat tid så måste jag lämna hemmets trygga vrå och ta mig till hjälpmedelscentralen där teknikerna byter däck. Teknikerna är många. Alla är män. Världens trevligaste och snällaste män, men det förstår inte min själ. Jag blir handlingsförlamad och stillasittande vid köksbordet.

Efter någon timma sms:ar min särbo, Mats, vackra ord. Jag väcks ur skräcken som håller mig fast. Gör olika tekniker som hjälper mig att ta kontroll över situationen och bli kreativ. Ringer särbon och frågar om han kan tänka sig att fixa däcken. Det kan han. Lättnaden är enorm samtidigt som jag skäms för att den posttraumatiska stressen får mig att känna mig ovuxen.

Numer har jag bra hjälp då kunskapen om hjärnan och behandlingstekniker utvecklats väldigt mycket de senaste åren och jag har turen att få tillgång till den via en mycket bra öppenvårdsmottagning i Göteborg. Dessutom så underlättar det att psykisk ohälsa dryftas enormt mycket mer än när jag fick min diagnos för cirka 25 år sedan. Jag utvecklade posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) på grund utav upprepade sexuella övergrepp och grov misshandel från det att jag var tonåring tills för cirka 10 år sedan. Jag tror inte att folk rent generellt inser hur mycket övergrepp skadar en person.

PTSD:n gör mig väldigt rädd så att till exempel plötsligt uppkomna ljud skrämmer mig till tårar. Jag får lätt ångest, blir lätt stressad och även lätt irriterad. Koncentrationen och minnet påverkas också och det gör mig ledsen. Jag var väldigt lättlärd innan övergreppen. Återupplevanden är en stor bov i dramat. Det innebär att hjärnan spelar upp en väldigt tjatig skiva där alla övergrepp upprepas. Det blir då som om jag är där och då på platsen för övergreppen. Inte på ett sådant vis så att jag inte vet vad som är verkligt och inte, men det påverkar mig så pass mycket känslomässigt så att jag under några minuter inte riktigt är närvarande.

PTSD:n påverkar också min självbild så att jag kan känna avsky mot mig själv. Det resulterade i att jag vid 25 års ålder försökte ta mitt liv. Detta självmordsförsök ledde till att jag blev förlamad. Många andra små och stora problem bidrar PTSD:n med, även kroppsliga. Bland annat att jag sover extremt dåligt på grund utav att mardrömmar väcker mig många gånger om.

Attityderna kring psykisk ohälsa har förbättrats och det underlättar för alla, inte bara för oss med diagnoser. Jag önskar dock att vi alla insåg hur sköra vi människor är. Önskar att allas begränsningar fick lov att finnas på ett mycket mer tålmodigt vis. Att vi tog oss tid till att vara människor och medmänniskor.

Marie Kjellén är 49 år gammal och bor för tillfället i Varberg. Hon har en dotter och lever med sin särbo Mats. Marie engagerar sig i föreningar som bland annat Hjärnkoll och ÅSS.

Marie Kjellén
Skribent
Publicerad 4 februari 2019