Joanna Halvardsson , Skribent
Senast uppdaterad 11 januari 2019

Joanna Halvardsson tilldelas priset som årets Eldsjäl av prinsessan Sofia.

Jag har alltid uppfattats som en snäll, tyst och blyg liten tjej. Hon som satt längst bak i klassrummet och inte var till besvär. Det var inte förrän jag började högstadiet som det blev tydligt att jag hade sociala svårigheter. Som barn kunde man kolla hur kompisen lekte och göra likadant, som tonåring fungerade det inte längre. Helt plötsligt skulle man börja använda sociala oskrivna regler och det kunde inte jag. Jag gled utanför och blev mobbad. Jag gick in i en djup depression och startade ett självskadebeteende. Från 13–20 år ålder bestod mitt liv av utanförskap, ångest, depressioner, psykoser, självskadebeteende och psykiatrisk slutenvård.

Det var i ambulansen efter mitt åttonde självmordsförsök som jag kände att det inte är meningen att jag ska dö, för då hade jag dött för länge sedan. Det måste finnas en mening med att jag överlever hela tiden och det kanske är att jag ska berätta min historia. Jag kan inte göra något åt det jag varit med om. Men genom att berätta min historia så kan jag göra så ingen annan behöver vara med om samma sak.

I samma veva träffade jag en läkare som lyssnade på mig. Jag kände mig delaktig i vården och tillsammans började vi plocka bort mina mediciner. Jag fick även hjälp av vuxenhabiliteringen för att lära mig att hantera min diagnos, samtidigt som jag fick kontaktperson och boendestöd genom LSS. Sakta men säkert började jag hitta tillbaka till livet och utbildade mig till journalist.

Sommaren 2015 kom ett bakslag vilket resulterade i att jag fick diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. Då hade jag levt med den i 12 år utan att veta om det. Nu kanske ni undrar hur psykiatrin kunde ha missat detta under alla år men det finns ett enkelt svar på det. Det var aldrig någon som ställde frågan “Hur mår du när du mår bra?”. Jag gick till psykiatrin för att jag mådde dåligt och det var det vi pratade om. Därför missade vi mina hypomanier. Hade någon frågat hur jag mådde när jag mådde bra så hade jag svarat att då sover jag fyra timmar per dygn men är ändå pigg och studsar runt som en studsboll hög på energidryck. Jag är väldigt social och ringer runt till halva min telefonbok mitt i natten och kan inte förstå varför ingen svarar. Jag har hundra projekt igång samtidigt. Jag är kreativ och mitt rekord är att baka 200 muffins på en dag. Jag skriver arga debattartiklar och känner mig väldigt cool. Hade jag berättat detta så hade någon troligtvis förstått att jag egentligen inte mådde så bra. Det var skönt att få diagnosen, äntligen förstod jag varför mitt liv alltid har varit en stor berg och dalbana. Jag fick rätt mediciner och livet tillbaka.

Jag tror att alla i min närhet fick en chock när jag kom och sa att jag skulle börja föreläsa. Den där tjejen som bara några år tidigare satt tyst och kollade ner i golvet och svarade inte ens på tilltal, hur skulle hon kunna bli en föreläsare? Jag valde att följa drömmen och 2016 startade jag mitt företag Aspiepower media, där jag frilansar som journalist, föreläser och arbetar i sociala medier.

I dag har jag varit själskadefri i två år och fem månader. I november fick jag ta emot ett pris av prinsessan Sofia. Det var Samhall som utsett mig till vinnare av Visa vägen priset och jag kan numera titulera mig som årets eldsjäl. När jag stod där på scenen så fick jag den obligatoriska frågan “Hur känns det?” Jag svarade att det kändes sjukt. Där står jag den där tjejen från lilla Hagfors som ingen ville umgås med och tar emot ett pris från en prinsessa. Det är sjuk! Det var tredje priset jag fått under tre års tid för mitt arbete med att öka öppenheten kring psykisk ohälsa och diagnoser.

Förutom att öka öppenheten så vill jag visa att en diagnos inte behöver vara ett hinder utan också kan vara en styrka om man får rätt stöd och hjälp. För det är jag ett levande bevis på. Det är jag lärt mig under årens lopp är att ingenting är omöjligt, bara olika svårt och livet blir vad man gör det till. Trots att man är där nere i avgrunden så kan man klättra upp igen. För kunde jag det så kan du. Jag vill avsluta den här texten med några ord som min kompis Saga sa till mig: “Joanna du har ingen funktionsnedsättning, du har en funktionsförbättring”, med rätt stöd och hjälp så har det blivit så.

Joanna Halvardsson är 30 år och uppvuxen i Hagfors, norra Värmland. Hon driver en blogg som du kan följa här.

Joanna Halvardsson
Skribent
Publicerad 21 december 2018, senast uppdaterad 11 januari 2019