Michelle Nanneson
Senast uppdaterad 5 december 2018

Michelle Nanneson är bosatt i Linköpings kommun med man och 3 vuxna söner.

År 2000 kort efter jag hade fått mitt tredje barn hamnade jag i en djup och långvarig depression. Jag fick prova ett antal olika antidepressiva mediciner, utan att depressionen gav med sig.  Tiden gick tills jag äntligen fick ett svar på den bakomliggande anledningen till mina svårigheter. Det hade då gått sex år och diagnosen jag fick var ADHD.

Diagnosen som sådan botade inte depressionen, men den gav en riktning för att leta efter andra typer av lösningar än de tidigare beprövade. Den gav mig friheten att släppa taget om vissa strider och fokusera på det som var viktigt för mig, det vill säga prioritera återhämtning och se till att jag fick tid för eftertanke.

Förändringar händer inte över en natt och det tog ytterligare tre-fyra år innan jag hittade det som jag vill beskriva som mitt viktigaste verktyg än i dag. Jag gick en utbildning till att bli en NPF-Coach (Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) med stort fokus på kunskaper om NPF och den personliga utvecklingen. Där undrade min lärare om det kanske vore så att jag behövde någon form av stoppskylt. Som alltid i coaching, får man frågor att reflektera över och just denna fråga ledde till att jag skapade mitt livs viktigaste verktyg.

Michelles stoppskylt

Jag har alltid gillat att skapa, så jag gick hem med frågan, satte mig ner och pysslade ihop en enkel skylt med texten STOPP och två frågor. ”Är det viktigt?”, och ”Vad kan jag själv göra?” Varje gång mina tankar spann iväg åt ett negativt håll, så var det just dessa frågor som jag behövde ställa mig själv för att vända dem i en mer konstruktiv riktning. Jag klistrade upp skylten på ett köksskåp, där jag visste att jag skulle se den när jag när jag hamnade i funderingar.

Inte heller nu skedde förändringen över en natt, men sakta gick den där stoppskylten in i ryggmärgen. Jag började sluta fokusera på saker som gjorde mig stressad och gav istället utrymme för återhämtning. Det gav mig så småningom känslan av att själv ha makt över mitt eget liv.

Skylten hänger fortfarande framme även om den har bytt plats. Det är inte alltid samma frågor som är aktuella, men den hjälper mig att komma ihåg att stanna upp, bryta negativa eller uppskruvade tankar av alla slag och tänka ut mer konstruktiva frågor istället. Egentligen är det precis samma effekt som Mindfulness: Stanna upp och observera nuet. Vad är viktigt just nu och vad kan jag göra härifrån?

Ofta när jag hamnar i negativa tankespiraler handlar det om att älta saker som har hänt. Saker jag inte kan göra så mycket åt utom att se dem som misstag och testa något annat nästa gång.  Att klanka ner på mig själv över att jag just då inte visste bättre leder ändå ingenstans och är inget jag mår bra av. Frågeställningarna blir då: ”Vad har jag lärt mig av det?” och ”Hur vill jag göra framöver?”

Tankarna kan också handla om oro för något som ska hända och då blir frågeställningarna lite annorlunda. Ibland handlar det om att ställa faktabaserade frågor till mig själv. ”Hur troligt är det att detta kommer att hända?”, ”Hur vet jag det?”, ”Är det sant?” Och sedan undersöka om jag kan påverka det med frågor som ”Kan jag göra något åt det just nu?”, ”Vill jag göra något åt det?”, ”Vad vill jag göra?”, ”Vad behöver jag veta för att sluta oroa mig?”, ”Vad kan jag göra för att ta reda på det?”

Frågorna kan variera för varje unik situation. Det viktiga verktyget är att stanna upp mitt i en negativ tankespiral och komma ihåg eller komma på att ställa mig själv frågorna. För mig krävs det kontinuerligt arbete och träning varje dag. Och den skylten jag skapade för åtta år sedan, blev och är idag min vardagliga påminnelse.

Avslutningsvis vill jag tillägga att även om jag ser skylten som mitt viktigaste verktyg betyder det inte att det är det enda verktyget jag använder för att min vardag ska fungera. Jag har en bättre anpassad medicin i dag, jag sover med tyngdtäcke, jag har påminnelser i mobilen och i almanackan, samtalskontakt och mycket annat som hjälper mig. Att inse att det inte finns en enda universallösning är också en hjälp.

Genom sitt arbete som både (H)järnkollsambassadör och NPF-Coach hjälper Michelle människor med NPF diagnoser och deras anhöriga, att hitta nya verksamma strategier i vardagen. Du kan läsa mer om Michelle här.

Michelle Nanneson
Publicerad 27 november 2018, senast uppdaterad 5 december 2018