Ingrid Lund, Medicinsk Journalist
Senast uppdaterad 10 november 2016

Globalt produceras över 300 miljoner ton PET-plast varje år och bara lite över hälften når en återvinningsstation.

Globalt produceras över 300 miljoner ton PET-plast varje år och bara lite över hälften når en återvinningsstation. Istället når de ner i magen på till exempel fåglar, fiskar och sköldpaddor som hittar plast i våra hav.

Men fåglar dör ju av plasten så varför envisas de med att äta det? Forskare i Kalifornien har undersökt vad som gör plast så lockande för havsfåglar.

Det visar sig att plasten utlöser en doft av svavel, det luktar skit helt enkelt. Men den luktan triggar fåglar att söka mat.

Forskarna i Kalifornien utförde experiment med plastbitar som de knöt fast i bojar längs kusten. Plastbitarna var nerstoppade i små tygsäckar så att inga djur skulle äta dem och komma till skada.

Fick hjälp av vinforskare för att analysera doft

Tre veckor senare analyserades plastbitarna vid ett centrum för mat- och vinforskning. Där finns avancerad utrustning som används för att undersöka viners goda doft och smak. Men de kunde visa att plastbitarna stank av en svavelförening som heter DMS. Det är samma doft som släpps från alger när de blir uppätna av krill. Och krill är en favoriträtt för många havsfåglar. Plastbitarna signalerar helt enkelt till fåglarna att mat står på bordet.

Studien kunde också förklara varför vissa fågelarter i större utsträckning ger sig på plastbitar. Albatrosser och andra stormfåglar har mycket bra luktsinne som de använder för att jaga. De är därför också mer lättlurade av DMS-doften och mest påverkad av plastkonsumtion. Studien visade att fåglar som förlitar sig på doften av DMS har 6 gånger högre risk att äta plast.

Forskare bakom studien hoppas resultaten riktar mer fokus på speciellt utsatta fågelarter som vanligtvis inte får så mycket uppmärksamhet.

Ingrid Lund
Medicinsk Journalist
Ingrid Lund har en Bachelor of Science i anatomi och cellbiologi från McGill University (2013) samt en Master of Science i biomedicin från Karolinska universitetet (2015).
Publicerad 10 november 2016