Jessica Andersson, Skribent
Senast uppdaterad 19 februari 2019

Jag var 13 år när jag skadade mig själv första gången. En gång kändes som ingen gång. Jag tänkte att jag aldrig skulle fastna i det destruktiva, för det livet stämde inte med den person som många beskrev mig som. Under hela min uppväxt har jag fått höra hur glad, omtänksam, positiv och duktig jag är. Både för mig och för omgivningen blev det som en krasch rakt in i en betongvägg när den där positiva flickan gjorde sig själv så himla illa.

En gång blev inte en gång. En gång blev tio år. Och hundratals dagar på sjukhus och behandlingshem. Det värsta var inte att uppleva livet bakom en gallerbalkong, det värsta var att jag aldrig visste om jag någonsin skulle komma ut igen, från det där livsgallret som fanns runt mig. Även när jag var ute från sjukhuset, så var jag aldrig fri. Jag kunde skratta men var evigt fast i ett självdestruktivt mörker. Och den där glada, positiva, omtänksamma och duktiga tjejen var plötsligt mest patient med en lång rad diagnoser och ännu längre medicinlista.

När åren flyter ihop och det aldrig vänder, så skapas till slut en hopplöshet, både hos en själv och de som står en nära. Inte minst hos vården. För vad gör man när man redan har gjort allt? När man testat allt som går att erbjuda, men när våren på gallerbalkongen blir sommar, höst och vinter? Det svåraste var inte att vara sjuk, det svåraste var att bara vara sjuk. Självskadebeteende, anorexia, sjukhus och vård var det enda jag själv och omgivningen identifierade mig med. Ibland vågade jag prata om framtiden, för en del av mig hoppades så innerligt att det där mörkret inte skulle få bli min död. Det jag hoppades om framtiden var att jag skulle få jobba som sjuksköterska. Det var många som trodde på mig och min förmåga att ta mig vidare, men det var också så många som släckte hoppet om och om igen. Inte minst jag själv. Varje självskadehandling kändes då som ett bevis på att det var försent för mig. Att det inte fanns någon väg tillbaka. Jag hade irrat runt i mörkret så många år, så hur skulle jag finna vägen tillbaka till livet?

Idag arbetar jag som sjuksköterska inom psykiatrin och möter samma ovisshet hos mina patienter som nu befinner sig bakom låsta dörrar med gallerbalkonger och fönster som inte går att öppna. Det är okej att inte veta, det är okej att vara rädd. Men det finns vägar vidare. Även om det inte går att se vägen, så betyder det inte att den inte finns.

2019 innebär mitt sjunde år fri från självskadebeteende. Utöver mitt jobb som sjuksköterska har jag äran att vara ordförande för föreningen SHEDO (http://shedo.se) som arbetar med självskadebeteende och ätstörningar. Jag har också äran att få vara verksamhetsansvarig för Självskadechatten (http://shedo.se/chatt) – den enda stödchatt i Sverige med specifik inriktning på självskadebeteende. Jag arbetar också som projektledare för Återhämtningsguiden (www.aterhamtningsguiden.se) som drivs av organisationen NSPH Skåne. Vi tar fram återhämtningsinriktade material till olika målgrupper, bland annat till psykiatrisk heldygnsvård. Fokus i materialet är det där andra, det som inte är diagnoser och medicinlistor, för vi vet hur lätt det är att tappa bort sig där, och hur svårt det kan vara att komma vidare. Vi arbetar istället med hopp, möjligheter och drömmar.

En av de saker jag var mest rädd för när jag var sjuk, var tanken på att jag aldrig skulle kunna bli lika frisk som innan jag blev sjuk. Jag tänkte att hur mycket jag än försökte, så skulle ju mina tio år aldrig försvinna från näthinnan. Jag skulle alltid få leva med minnet av gallerbalkonger, ångest, sorg och borttappade år. Idag är jag så tacksam för att jag får leva med dem minnena, för utan det hade jag aldrig varit den jag är idag – och det är ju just den personen jag vill vara.

Jessica Andersson
Skribent
Publicerad 19 februari 2019