Charlotte Larsson, Skribent
Senast uppdaterad 10 januari 2019

Charlotte Larsson är idag gift med en som också har Asperger. Nu delar hon med sig av sin uppväxt med diagnosen.

Jag är född på 70-talet, och växte upp innan diagnosen Asperger var känd. På den tiden hette det MBD (Minimal Brain Dysfunction). Som barn var jag sjuk titt som tätt, och jag besökte Habiliteringen regelbundet.

Under hela min skoltid kände jag mig utanför och annorlunda. Ibland blev jag mobbad, men oftast av killar från andra klasser vars namn jag inte visste.

Många läkare och andra förståsigpåare sa till mina föräldrar vad jag inte klarade. Och även skolan lade sig i. Jag hade väl någon enstaka kompis men mer var det inte och jag led av ensamheten.

Själva skolämnena gick väl sådär. Jag utvecklades lite sent, och hade det inte så lätt med läxorna alla gånger. Men ofta tyckte jag det var tråkigt att sitta och lära mig en massa saker utantill. Alla dessa val man ska göra som tillvalsämne, träslöjd eller syslöjd och så vidare var för mig inga val. Skolan talade hela tiden om vad jag klarade av och vad jag skulle välja, baserat på mina provresultat och betyg snarare än på mina egna intressen.

Habiliteringen sa att jag inte skulle klara av att läsa på gymnasiet i tre år. De sa åt mig att välja mellan social linje eller handel och kontor, och om jag valde handel och kontor skulle de plocka bort den del som rörde handel eftersom de ansåg att jag inte skulle klara det. Så jag hade inget annat val än att läsa på social linje, en allmän linje med alla de vanliga skolämnena plus socialkunskap.

Jag hade cirka en och en halv mil till den gymnasieskola där jag skulle gå. På vårterminen i nian fick jag göra min praovecka på social linje. Syftet var att se om jag klarade att åka buss eller behövde färdtjänst.

Det var tråkigt att läsa på gymnasiet. Hade hellre läst något praktiskt som trälinjen eller drama, men det kunde ju inte komma på fråga. Gick ut gymnasiet med medelbetyg. Högskola kunde ju aldrig komma på fråga. Arbetsförmedlingen fixade lite praktikplatser, och sa åt mig att söka till folkhögskola. I tre år läste jag data och multimedia på en ort ett bra stycke hemifrån. Det var kul, men en alldeles för bred linje för att jag skulle kunna få något jobb. Högskola kom fortfarande inte på fråga enligt alla jag kände.

Så jag blev arbetslös i två år, med enstaka praktikplatser. Sedan kom jag slutligen in på Samhall, det var ett skiftjobb som bestod i att montera och packa batterier till mobiltelefoner. Att jobba skift gjorde mig trött, det monotona jobbet gjorde att jag fick ont i axlarna. Inte ens halvtid klarade jag. Efter två år på Samhall fick jag förtidspension.

Jag vill poängtera, att jag är normalintelligent. Eller ”för duktig för särskola” som en läkare skrev i min journal när jag var i mellanstadieåldern. Så här i efterhand tror jag att mina skolresultat skulle blivit mycket bättre om jag själv fått testa allt jag ville och blivit peppad att jag klarar det mesta. Okej, jag var inget bra på matte och jag hatade blindkartorna i geografin. Men ändå, med rätt stöd i skolan hade jag nog utbildat mig vidare och idag haft ett jobb som jag trivdes med. Förmodligen bara på deltid, men ändå.

Charlotte Larsson är idag sekreterare i föreningen Organiserade Aspergare. Du kan läsa mer om dem här.

Publicerad 10 december 2018, senast uppdaterad 10 januari 2019