Emelie Lindell
Senast uppdaterad 5 december 2018

Emelie Lindell, 25 år, ambassadör för Hjärnkoll på Gotland och jobbar som telefonkommunikatör. Foto: Joakim Eriksson

Jag minns det som det var igår, när jag fick ADD diagnosen. För mig var det bokstäverna, jag hatade dem. Hatade mig själv och tänkte ständigt varför ska detta hända mig? Dagligen bli påmind med en tablett om att jag aldrig kommer vara som alla andra. Jag visste även vad som väntade i skolan, den tredje skolan jag bytt till. Mobbningen från dess jag var nio år tills nu när jag var tolv år. Jag ville inte leva mer, hade inga vänner och mådde inte bra med mig själv. Hade fått dessa bokstäver som jag inte alls förstod mig på vad det var eller vad som skulle bli av mig. Mamma och pappa hade ju inte mycket information om situationen. Psykologen gav mig bara dessa bokstäver och ett recept på medicin. Mina föräldrar stod där i blåsväder.

Jag tänkte hela tiden på om de skulle älska mig mindre. Jag var tolv år gammal när jag övervägde att ta mitt liv på grund av mobbingen och ständigt ha känslan av att jag inte passade in. Att det var fel på mig och inte de som mobbade, jag isolerade mig, vågade inte vara arg i skolan utan tog ut min ilska på hemmaplan, där jag kände mig trygg. Högstadiet och gymnasiet innebar massa dåliga minnen jag mest inte vill veta av, även där massa mobbing, ätstörningar, depression, kände hela tiden skuld över hur mycket mina föräldrar måste gått igenom för att jag var mobbad i skolan. Se deras Emelie lida så mycket att hon ville ta livet av sig för att inte ha ont mer, höra mig prata om det. Alla möten med psykologer, lärare och rektorn.

Jag tog ställning till att läsa upp mina skolbetyg, för jag var i grunden skoltrött och kände rädsla för att bli mobbad igen. Detta blev den sjunde skolan jag gått i. Men det blev det bästa beslutet jag tagit. Började på folkhögskola, jag lyckades plugga upp skolbetygen och efter många teoriprov lyckades jag även ta körkort.

Åtta år efter jag fått min ADD diagnos gjordes för mig en lycklig upptäckt. Jag som aldrig känt igen mig eller accepterat min ADD diagnos, fick beskedet att jag haft ADHD hela tiden. Det kändes som en vikt tagits ifrån mina axlar och en acceptans och självklarhet gick upp för mig.

Idag är jag tjugofem år, bor ensam i min lägenhet, har körkort och bil. Har ett heltidsjobb som telefonist i en företagsväxel och blickar ofta framåt, nu tio år och fem skolbyten senare har jag på något sätt lyckas trots oddsen inte tappa bort mig själv. Framtiden är ljus för mig trots allt, bara för man lever med psykisk ohälsa så är inget omöjligt.

Till mina mobbare vill jag säga detta: ni vann inte!

Ni vet inte hur ont det gjorde, hur dåligt ni kunde få en att må och att ni inte ens haft stake nog att be om ursäkt. Till er samt alla andra som bär på fördomar om psykisk ohälsa, vill jag säga att vi är förmögna att lyckas att ha ett heltidsjobb, bara vi hittar vår plats. Vi har drömmar och vi går långt för att nå dit. Jag utsattes för mobbning under tio års tid. Det är tio års tid som jag inte vill få eller ens orkar se tillbaka på. Men jag är så lycklig över vad det format mig till och vem jag är idag. Jag hade inte varit så otrolig på det jag gör om jag inte haft min ADHD. Psykisk ohälsa eller inte, så är vi alla värdefulla och inte något att nonchaleras över. Vi kan mycket mer än ni tror!

Emelie Lindell
Publicerad 12 november 2018, senast uppdaterad 5 december 2018